Eliza Doolittle

Jaha, så var det dags igen då, för såndäringa utställning. Vi sydde ju skynket häromdan så jag anade ju vad som var på G.
Vi var väldigt nöjda med skynket, jag är riktigt händig med sånt där :-)

Som vanligt gastade Humla i bilen, att hon aldrig lär sig....
När vi kom fram var det en tant som klämde och kollade i öronen och rumpan, och vi var ok, så vi fick fortsätta in. Där klädde matte buren och vi fick kliva in:

Där tyckte Humla det var mysigt, men jag gillade det väl så där, hade hellre legat i transportburen där jag känner mig hemma.

Precis som förra året var det en som klämde och tittade överallt på mig. Jag fick nåt som kallas CAP, det betyder att jag är väldigt fin och att jag inte kan få bebisar, kastraterna tävlar om såna utmärkelser nämligen. Sen skulle de titta på andra kastrerade lila katter och då tyckte de att en annan katt var rundare och finare än jag. Matte höll med, den andra kissen var 4 år och den tredje var 12 år, så jag har lite att växa i om man säger så. Sen var det färdigtävlat för mig.

Humla fick en annan tant som klämde på henne och hon tyckte Humla var sååååå fin. Hon fick också sånt där CAP. Det fanns inga andra kastrerade chokladvita katter så hon fick vila en stund sen.
Men sen var det dags för nomineringar och då fick hon upp igen och då slog hon ut våran halvsyrra Briza, hon har samma mamma som jag och samma pappa som Humla. Då blev Humla NOM och kom till panelen (som en final)
Där tog Pelle svanslös hem titeln BIS (Best In Show). Matte säger att katten inte alls hette Pelle utan var en Japanese Bobtail-hona som vunnit massa tävlingar förrut, men jag tycker det är enklare att säga Pelle, nån svans hade hon inte i alla fall.


Buren är vi nöjda med, efter några timmar tyckte jag att det var riktigt mysigt.


Men det bästa med utställningar, vet ni vad det är????
Det är att komma HEM.
Och matte säger att det inte spelar nån roll om man inte vinner, för vi är ändå bäst i världen!