Eliza Doolittle

Så kallar Matte det. Jag fattar ingenting.
Matte packade in mig i buren igårmorse, och åkte till djursjukhuset, där har jag ju varit förr, men denna gången blev jag såååååååååååååååå sömnig och när jag vaknade hade jag tappat pälsen på magen och hade lite ont och var snurrig.

Efter ett tag hämtade matte hem mig och sen dess har det mesta varit som vanligt.
Eller vad man ska säga. Jag känner inte riktigt igen mig själv, det känns som jag är sån som jag var INNAN allt det här med löp började. Nåja, det är väl så det ska vara tror jag.

Matte och jag hade ett långt samtal i morse, medans hon kliade mig på alla möjliga ställen runt hakan, nacken huvudet, mellan frambenen osv. Det var länge sen vi hade det så mysigt och vi kom fram till att det här var på tiden. Så här ska vi ha det nu och det där med killar och bebisar var ju inget för mig.

Som nyopererad kan man ju inte vara sämre än Humla (som klättrade upp i klösträdet dan efter sin kastrering) så jag var givetvis däruppe jag oxå.





Det som är så intressant däruppe, som vi tittar på, är en vippa som lillmatte leker med.

Klösträdet har fått en ny plats nu i ombyggnadstider, och den är mycket bättre, mer "mitt i smeten". Vi får se var den hamnar sen, i nya vardagsrummet kommer det ju vara pyttelitet, den är ju bara dryga 2 m hög och där är det visst 3,50 upp till taket.

Annars är vårt nya intresse husses radiostyrda helikopter. Jag låtsas som ganska oberörd, men Humla far runt i hela rummet för att fånga den lilla surrsaken. När den är nära golvet lyckas hon faktiskt sopa till den med tassen ibland så den kraschar. Då fnittrar jag lite från mitt hörn :-)